Godmorgon Emma

Vaknar av en fet käftsmäll. Febern har slått till. Just great! Jag som ska jobba ikväll och morgonpass imorgon. Härligt! Just my luck. Jag bestämmer mig för att enbart ligga i sängen till jag börjar. Inte röra ett finger. Efter ett par minuter kommer mamma inspringandes på rummet och säger att jag måste ut på baksidan för en tant har ramlat och behöver hjälp. Eftersom jag typ älskar äldre människor och alltid tycker så synd om dom var det bara att springa ut i pyjamasen.

En man stod och höll i henne och rullatorn hade fart iväg och låg i diket. Efter mycket om och men fick vi in henne i hennes lägenhet. Jag insåg ganska snabbt att den här mannen som hjälpte till att få henne till lägenheten inte var till större nytta. Han yrade omkring, vågade inte ringa 112, tog inget initiativ, gjorde Karin ännu mer virrig... Så honom körde jag ut. Jag ringde ambulans, plåstrade om henne, gav henne medicin och kramade henne. Hon hade så sjukt ont och kunde inte röra sig. Ambulansen kommer... vet ni vad de gör? Försöker fixa taxi till henne för de ansåg inte hon behövde ambulans. Fy fan, ilskan jag kände då... De verkade inte förstå hur ont hon hade och att hon ramlat. Hon är fan 90 år. Skulle de lämna henne där sittandes på pallen? Om hon skulle resa sig skulle hon ramla ihop och bli liggandes. Vem fan vågar riskera något sådant??

Konstaterande: Det lönar sig att vara grymt envis och stå hårt för sina åsikter!! Hade jag inte gjort det hade inte Karin fått hjälp. De hade lämnat henne där på pallen i sin lägenhet och ha ont.

Den här känslan är obeskrivlig. Jag älskar att hjälpa andra människor!!! Det är fan mitt kall i livet!!
1 anso

skönt att det finns folk som du emma! vardagshjälte! <3

skriven
Kommentera inlägget här:
Namn:   Kommentar:
Kom ihåg mig?
Mailadress:
URL/bloggadress: