Samtidigt som jag är så jävla ledsen och skärrad, är jag världens lyckligaste. På vägen hem från Linköping ikväll skulle jag smsa pappa att jag var på väg hem, när jag tittar upp på vägen ser jag 4 ben och en jättestor älg. Resten är ganska luddigt men jag har aldrig varit så rädd!! Ställde mig på bromsarna, tittade och blundade på samma gång. Allt hände så fort men ändå i slow motion. När jag öppnade ögonen igen var jag fortfarande på vägen. Snacka om ett wake up call. Mina ben skakade hela hela vägen hem och det har aldrig tagit så lång tid hem. Jag är så tacksam att jag klarade mig. Jag förstår inte hur både älgen och jag klarade oss. Hur han kunde fortsätta springa iväg, hur jag kunde fortsätta köra hem.
Säger det inte ofta, men tack gode gud!