Jag är så himla nervös. Let me explain to you why that is. Från att jag var 11 år cirka började jag spela innebandy. Jag älskade det! Fick börja spela i damlaget när jag var 13 och vårt flicklag vann, trots att vi aldrig tränade seriöst, de flesta cuper vi deltog i. Vi var oslagbara. Sedan brann flicklagstiden ut och jag fortsatte i damlaget. Tränade 2-3 ggr i veckan + match men jag var verkligen däruppe HELA dagarna. Frida Wallin och jag tränade sena kvällar och helger. Jag älskade verkligen sporten och brann för det. Under gymnasietiden ungefär vid andra ring när mina betyg rasade och krissamtal regerade varje dag mer eller mindre, så bodde jag nästan däruppe i idrottshallen. Direkt när jag slutade åkte jag upp dit, tränade flicklagen och senare på kvällen träning själv. Jag älskade det även att det var megastressigt och väldigt jobbigt ibland. Helgerna var helt körda med matcher hit och dit.
För ett par år sedan beslutades det att det inte skulle bli något damlag och sedan dess har jag inte rört min klubba. Min älskade klubba som jag avgjorde derbyt mot Västervik med. Gjorde 5 mål + 2 assist i en match (assisterad av Ante till 4), backhandade ett skott i krysset med.
Jag kommer få sådana sjuka flashbacks ikväll när jag går in i idrottshallen och ska se VIBKherrarna spela. När jag känner den där underbara hallsvettslukten vet jag inte hur jag kommer reagera. Jag kommer inse hur mycket jag saknat innebandy och hur stor del det var av mig. Jag vet att jag kommer bli känslosam.
jag saknar innebandyn med, en massa!!!
skriven