Sen är det såhär med. Vanligtvis brukar jag snacka för mycket så till sist kommer det bara skit ur munnen. Ja jag är medveten om det. Så jag bestämde mig för ett tag sen och bara minska på pratet och försöka låta tystnaden sköta sitt. Låta andra människor stå för den biten. Ikväll gjorde jag det. Men nu ångrar jag mig. det finns så mycket jag borde sagt och så många saker som denna person borde få veta.
Och det är att du förtjänar inte allt du tvingas bära på! Du är en av de finaste människorna jag någonsin mött. Du kan inte se det själv, men lita på mig när jag säger (skriver) det. Och anledningen til att jag undviker ögonkontakt ibland är för jag klarar inte av att se ögon med så mycket historia och saker i sig. Saker jag inte vet som jag aldrig kommer få veta. Saker man aldrig kan ta del av, saker som kommer sitta där föralltid. Jag hoppas inte, men det känns så.
För det där med att gå vidare, tro mig, jag vet hur tricky det kan vara
