Hur som haver. I mitt huvud nu åker det omkring tusen tankar. Jag är 150 reserv på programmet jag vill läsa i höst i Jönköping. Det känns SKIT. Jag vill verkligen det programmet. Istället kommer jag in på jävla skitgrej i Linköping. FAN! Jag hoppas det löser sig. Annars är det värt och tänka över komvux, för jag måste göra det jag måste, för att komma in. Men seriöst? Komvux? Jag kommer bli deprimerad om något om jag stannar en höst i denna stad. Jag minns hösten 08, det var inte för kul. Sen lockar ju såklart jobbet i Norge lite med, men mestadels inte. FAN då. Det känns som ett avslutat kapitel. Varför ska det vara så svårt? Varför måste jag känna sådan press?
Igår tänkte jag såhär, tänk om jag kom in i Linköping för en anledning? Det kanske är vägen att gå? Jag vet inte riktigt. Kanske lägger någon bara fram stigen och så är det bara att kliva på och hoppas att man går i rätt riktning.
Nellie-Ebba Maria ♥
man vet aldrig hur många som tackar nej. jag kom in dagen innan ett program startade för att folk avböjt! men jag tackade också nej till det. ;)
skriven